Första bullen ur ugnen

kan kännas som en rättighet, en självklarhet eller inte...?

Det sistnämnda är tyvärr verklighet för många. Många fler än man egentligen kan tänka sig. Jag kände mig nästan "åpen" eller hur man ska säga när mina mammakompisar berättade om deras väg till graviditet. Vi hade turen att lyckas på första försöket och jag vet hur orolig jag var att det inte skulle ha tagit sig.

När vi träffades i mammagruppen sist så talade vi om just detta. Jag fick då reda på att en av tjejerna försökt i sju år. Hon blev gravid efter fyra men fick så utomkvedshavandeskap. Detta skedde när de var på semester och hon opererades ute på en ö. Med bara en äggstock och ytterliggare tre år av provrör och annat lade de allt sånt åt sidan, de testade akupunktur och hon blev gravid på naturlig väg.

Jag rös när hon berättade det.

En annan berättade att de kämpat i två år. Även de hade behövt IVF för att hans spermier varit för få och svaga.

En tredje berättade att de försökt i ett år och när de väl skrivit in sig för IVF så blev hon gravid.

Idag tittade jag på ett program på discovery som tog upp detta. Man fick följa par som slets mellan hopp och förtvivlan efter otaliga försök. En del får offra nästintill allt men ger fortfarande inte upp.

Jag tittade på vårt underverk och konstaterade: Vilken tur vi har.

Älskar dig Oliver!

Gammal bild, ung pappa, liten Oliver!