Första bullen ur ugnen

Igår så hade min mamma lagat mat och vi var ett par stycken som var där och åt. (Kanon gott mamma!!!)

Bland andra min kusin som också är gravid. Mamma frågade om hon var rädd för förlossningen.

Då tyckte morfar att det var en löjlig fråga - Varför ska man vara rädd för nåt som är så naturligt som en förlossning?

Iom att jag har haft smått panik inför förlossning tidigare och jag känt att jag kanske inte kan skaffa barn för att jag varit rädd att jag skulle drabbas av panik under graviditeten så kände jag att det var ett ganska dumt uttalande.

Med tanke på allt man utstår under en förlossning och att det kan kännas som att man är på väg att dö mm mm så tycker jag att det faktiskt är något som man helt förståligt kan vara rädd för.

Oavsett hur naturligt det än må vara.

Jag tror att vi alla är barn av vår tid och att vi lever i den verklighet som vi är vana vid.

Jag vill bara poängtera att jag kommit långt från de paniktankar som jag haft förut, kanske rent av inte var redo för barn tidigare. Jag kommer däremot att göra allt jag kan för att förbereda mig (så gott som man kan) vilket förhoppningsvis underlättar förlossningen.

Jag vill också dela med mig av nåt som jag tyckte var hysteriskt roligt beskrivet ang forlossning.

Det är en tjej som skrev ” Saker ingen berättar för dig (om barnafödande)”

"Värkarna. Jag väntade mig mensvärk x 100 typ. Kramper i MAGEN. I livmodern. Nej. Bajsnödig är ledordet. Det kändes ungefär som att jag var "havande" med en fem kilos bajskorv som tryckte på i röven. Precis så. Ingen magvärk, bara ett rövtryck som hette duga. En timme innan jag skulle börja krysta: Kan jag få lavemang? Läkarn ba: Du, det är lite för sent att tänka på det nu va?"

Se hela inlägget på www.familjeliv.se/Forum-2-13/m50835896.html