Första bullen ur ugnen

Som planerat sa jag helt lätt:

-Känner du dig gammal pappa eller?

-Nej då, sa han.

-Om jag säger att du ska bli morfar då?

Han sa att han trodde att det skulle komma snart. Han hade tänkt på det, speciellt för ungefär en månad sedan. Han tog det, som ganska väntat, väldigt lugnt. Tyckte det skulle bli roligt. Man märkte att allt eftersom eftermiddagen gick så sjönk det in allt mer.

-Då ska jag bli morfar och fylla 50 samma år, sa han med ett leende.

NU är det ju då bara morgondagen kvar. Jag bannar mig själv för att jag läst på en massa forum om missfall och annat skit som inte har en positiv klang. Jag visste inte ens om att man kunde få missfall utan att kroppen inte stöter bort det.

Jag ber om ursäkt till er andra som läser bloggen att jag konstant tjötar om detta och att ni kanske rent av börjat tänka i liknande banor.

Om allt går som det ska imorgon så är det ett avslutat kapitel med bla bla bla om att det kanske inte kommer att gå vägen.


Med hopp och förtvivlan räknar jag timmarna. Tick tack, tick tack, tick tack....