Första bullen ur ugnen

Igår skickade vår vd ut ett e-mail med anledning av måndagens evenemang. Alla i projekt gruppen tackades oerhört. Alla nämnda vid namn förutom JAG. Jag kände faktiskt det som ett slag i ansiktet. Visst till titeln är jag bara praktikant men F*N va ja har lagt ner tid, energi och känsla i det här. Jag har jobbat och slitit precis som alla andra. Det gjorde mig helt enkelt sårad att inte ens få ett erkännande. Jag kände mig väldigt osynlig.

På eftermiddagen hade vi ett utvärderingsmöte och jag blev mäkta förvånad och fick ny respekt för vår vd. Han riktade sig till mig och sa –jag känner mig skamsen. Jag missade att nämna dit namn i mitt utskick men du ska naturligtvis ha ett lika stort tack som de andra. Han sa att han inte varit riktigt medveten om min inblandning i projektet och vilken påverkan detta ha haft. Han sa att han bara har hört gott om mig och att han har varit väldigt nöjd med det han sett.

JAG BLEV SÅ GLAD!!!!

Från att ha varit på botten sköt jag i topp :)

Jag kommer ha väldigt svårt att finna mig i att bli arbetslös igen. Det finns liksom inte i mitt huvud att om en månad så har jag inget arbete att gå till. Jag hoppas och håller alla tummar som finns att jag åtminstone kan få en projektanställning tills det att bebisen kommer.

Här har allt gått i 150 det senaste och att sen övergå till tomgång är inte alternativ.

Fingers crossed!